Inte jag - För döva öron
Texter av Samuel Beckett,Susanna Tamaro och Ulla-Bell Thorin.
Regi: Tom Fjordefalk
Bearbetning: Tom Fjordefalk & Irena Kraus
Scenografi & kostym: Karin Lind
Ljussättning: Peter Lantz
Mask: Lisa Westrup
Teknisk samordnare: Dallas Lundqvist
Scenografiassistent: Mia Andersson
Foto & projiceringar: Urban Jörén
I rollerna: Vineta Lyxell, Carlos Müller V, Gunilla Westin-Wallin, Lars Otterstedt, Annette Stensson Fjordefalk & Bernand Cauchard
Premiär på Lundstadteatern i Lund, hösten 1996
 

…notar i det förgångna…glimtar överallt ifrån…mest promenader… gick alla sina dagar…dag efter dag…ett par steg sen stanna…stirra ur i luften…så vidare…ett par till…stanna och stirra igen…så vidare…drev omkring…dag efter dag…eller den gånger hon grät…den enda hon kunde komma ihåg…sen hon låg i vaggan…måste ha gråtit i vaggan…kanske inte…inte livsviktigt…bara födelseskriket för att för igång henne…att andas… sen inget mer förrän det här…redan gammal gumma…satt och stirrade på sin hand…var det…Croker`s Acres…en kväll på vägen hem…hem!… en liten kulle på Croker´s Acres…skymning…satt och stirrade på sin hand…där i knät…handflatan uppåt…plötsligt var den våt…handflatan…tårar förmodligen…hennes förmodligen…ingen annan på kilometers håll…inte ett ljud…bara tårarna…satt och såg dem torka…allt över på en sekund…eller grep efter strået…hjärnan…flimrade iväg på egen hand…snabbt grepp och vidare…ingenting där…vidare till nästa…dålig som rösten…värre…lika lite mening…allt det tillsammans…kan inte…va?…surret?…ja…hela tiden surret…dovt dån som vattenfall…och strålen…flimrade på och av… började röra sig runt…som en månstråle men inte…allt del av samma…hålla ett öga på den också…ögonvrån…allt det tillsammans…kan inte fortsätta…Gud är kärleken…hon skall renas…tillbaka på fältet…morgonsol…april…sjunka med ansiktet ner i gräset…ensam på jorden…med lärkorna…så vidare…gripa efter strået…anstränga sig att höra…något enda ord…få någon mening i det…hela kroppen liksom borta…

av Samuel Beckett

GÅR DIT HJÄRTAT LEDER SIG.

För att vara stark måste man älska sig själv. För att älska sig själv måste man känna sig själv ordentligt. Men hur ska man hinna med det när livet med allt sitt larm rusar iväg och släpar en efter sig? Någon - eller vinden - puttar en plötsligt i strömmens virvlar. Så börjar man med ens röra på sig. Man flyter snabbt med i strömmens riktning. Ibland fastnar man på några spretiga grenar eller på en sten. Man blir kvar på stället ett slag, vattnet slår emot en, sköljer en hit och dit men så plötsligt det, och man kommer loss igen. När strömmen är lugn flyter man ovanpå, när den blir snabbare kommer man under vattnet. Man vet inte vart man är på väg, och man bryr sig inte om att fråga. När det är som lugnast har man tid att titta på det förbipasserande landskapet, på vallarna & På busksnåren längs strömmen. Man urskiljer inte detaljer utan snarare former och färger. Det går för fort att man ska hinna se något annat. Efter många mil börjar vallarna bli lägre, floden blir bredare. Kanterna finns fortfarande kvar men inte länge till. Man börjar fråga sig: Vart är jag egentligen på väg? Och just då öppnar sig havet framför en.

av Susanna Tamaro

 

back to start page