Mirad och hans mor
av Ad de Bond
Rige/Kostym/scenbild:Tom Fjordefalk
Modell: Mia Andersson
Producent: Barbro Gramén
Foto: Urban Jörén
Skådespelare: Carlos Müller Villanueva och Vineta Lyxell.
Premiär på Birgittaskolan i Örebro, våren 1998
Mirad Balic två dagar i ett mörkt kyffe det är en lång tid mycket lång man måste passa sig så man inte blir tokig men det är också lärorikt för varenda minut är du ensam med dig själv och på så vis kom jag underfund med att jag inte alls ville till Foca för att söka efter min mor det trodde jag det hade jag också skrivit till farbror Djuka och Faster Fazila men det stämde inte egentligen trodde jag inte längre att min mor levde jag ville bara tillbaka för att visa dem de skulle för betala dyrt serberna hur det skulle gå till spelade ingen roll Inte om jag skulle överleva heller bara jag kunde ge igen (först då skulle jag kunna sova lugnt utan mardrömmar och utan att gå runt med den där knuten i magen) när vi skulle ge oss iväg kom en stor blå Mercedes körande med soltak och läderklädsel en riktig gangsterbil på en gång förstod jag vem som skulle ha den kvällen innan hade de suttit ochpratat jag försökte lyssna men hörde ingenting bara ett namn
Arkan det återkom hela tiden först visste jag inte vem det var men så slog det mig det var ju den där krigsförbrytaren som hade ett eget kompani i Bosnien jag hade sett ett reportage på TV bilen var så klart till honom de hade stulit den och nu skulle den smugglas till Serbien plötsligt fick jag svårt att andas jag försökte springa min väg men en av mannen tog tag i min arm och sa stopp ett tag vart ska du ta vägen jag måste på toa ok sa´han då går jag med på toaletten försökte jag bestämma mig om jag inte åkte med hur skulle jag då komma ut ur Sverige för jag var förstås redan efterlyst du tar tid på dig ropade mannen jag reste mig långsamt spolade i toaletten gick till bilen och satte mig bredvid chauffören lycklig resa sade mannen och ring när du har kastat din första handgranat.  
Verica Balic Kovac när värkarna började på kvällen den sista december 1992 kallade jag inte på någon utan bommade igen dörrarna och fönsterluckorna medan jag bet ihop tänderna gjorde jag allt i ordning faste besluten att i tystnad föda fram den där varbölden och sedan låta den försvinna i in i en ännu djupare tystnad i flera timmar rasade smärtan i min kropp precis som hatet och sorgen sedan månader rasade i min själ när smärtorna hotade att spräcka tystnaden stoppade jag en trasa i munnen och band en sjalett utanpå och så väntade jag på det fruktansvärda ögonblicket i åratal hade jag varit rädd för kriget nu var jag kriget själv sedan angrep det onda en sista gång och i en orkan av svett och blod kände jag hur min mage tömde sig och jag sjönk in i en sorg som var så stor att den blev till en nåd till sist hörde jag någonstans i fjärran en tyst gråt jag reste mig och såg något ligga mellan mina ben det var inget odjur ingen djävul ingen varböld utan en människa ett barn en pojke jag lyfte upp honom lade honom mot bröstet och jag visste att jag skulle leva vidare.
back to start page